och svarar, att han är alldeles för dum. Ja, jag medger, att han är dum, men han skulle kunna skaffa henne en ställning, under det att den gamle hertigen kan dö när som helst. Gubbar äro själviska, och hans släktingar förebrå honom ständigt hans tillgivenhet för Marguerite — det är två skäl, varför han inte kommer att lämna något efter sig åt henne. Jag predikar moral för henne, men då svarar hon bara, att det är tids nog att taga greven, när hertigen är död.
— Det är icke alltid så roligt, fortsatte Prudence, det liv hon för. Jag vet nog, att mig skulle det icke passa, utan jag skulle minsann ge gubben respass, jag. Han är tråkig, den gamle stofilen; han kallar henne sin dotter, han tar hand om henne som ett barn och hänger jämt efter henne. Jag är säker på, att vid den här tiden står en av hans betjänter utanför för att se efter, vem som går ut, och i synnerhet vem som går in.
— Å, den stackars Marguerite! sade Gaston, i det han slog sig ner vid pianot och spelade en vals, det visste jag inte. Jag tycker också att hon sett mindre glad ut på sista tiden.
— Sch! sade Prudence lyssnande.
Gaston slutade spela.
— Hon ropar mig, tror jag.
Vi hörde efter.
En röst hördes verkligen ropa på Prudence.
— Seså, nu få ni gå er väg, mina herrar, sade fru Duvernoy till oss.
— Vad, är det så ni uppfattar gästfriheten, utbrast Gaston skrattande, vi gå icke, förrän vi ha lust.
— Varför skulle vi väl avlägsna oss?
— Jag går till Marguerite.
— Då vänta vi här.
— Det går icke an.
— Så följa vi med er.
— Ännu mindre.
