Den här sidan har korrekturlästs

— Jag känner Marguerite, sade Gaston, och kan mycket väl komma och göra henne en visit.

— Men Armand känner henne icke.

— Jag skall presentera honom.

— Det är omöjligt.

Vi hörde ånyo Marguerites röst ropa på Prudence.

Denna sprang in i sitt toalettrum. Jag och Gaston följde henne. Hon öppnade fönstret.

Vi gömde oss, så att vi icke kunde ses utifrån.

— Jag har ropat på er i tio minuter, sade Marguerite från sitt fönster i nästan befallande ton.

— Vad vill ni?

— Jag vill, att ni genast skall komma.

— Varför det?

— Därför att greve de N… är kvar här ännu och håller på att tråka ihjäl mig.

— Jag kan icke just nu.

— Vad är det, som hindrar er då?

— Jag har två unga herrar hos mig, som icke vilja gå sin väg.

— Säg åt dem att ni måste gå ut.

— Det har jag redan sagt.

— Nå, så lämna dem kvar hemma hos er; när de se, att ni är borta, gå de nog sin väg.

— Efter att ha vänt upp och ner på allting, ja!

— Men vad vilja de då?

— De vilja träffa er.

— Vad heta de?

— Ni känner den ene, herr Gaston R…

— Jaså! Ja, honom känner jag; och den andre?

— Herr Armand Duval. Känner ni honom icke?

— Nej, men tag dem med i alla fall, vad som helst är bättre än greven. Jag väntar er, skynda er och kom.

Marguerite stängde sitt fönster, Prudence sitt.

Marguerite, som ett ögonblick påmint sig mitt ansikte, kom icke ihåg mitt namn.