sade ingenting, hela min själ tycktes ha tagit sin tillflykt till mitt hjärta och mitt hjärta till mina ögon.
— Således, återtog hon plötsligt, var det ni, som kom och frågade, hur det var med mig, när jag var sjuk?
— Ja.
— Vet ni, att det var vackert gjort! Och vad kan jag göra för att tacka er?
— Låt mig komma och besöka er ibland.
— Så ofta ni vill, mellan fem och sex och mellan elva och tolv om kvällarna. Hör nu, Gaston, spela ”Uppbjudning till dans” för mig.
— Varför det?
— Först och främst för att göra mig ett nöje, och sedan därför att jag icke kan lära mig att spela den själv.
— Vad är det som sätter er i förlägenhet?
— Tredje satsen, de där takterna med kors för.
Gaston satte sig vid pianot och började spela denna Webers underbara melodi, som stod uppslagen på notställaren.
Med ena handen stödd mot pianot stirrade Marguerite uppmärksamt i noterna och sjöng sakta med, och då Gaston kommit till det utpekade stället, gnolade hon, spelande med fingrarna på pianolocket.
— Re, mi, re, do, re, fa, mi, re, — det är det där, jag icke kan göra. Spela om det en gång till.
Gaston började om igen, varefter Marguerite sade:
— Låt nu mig försöka.
Hon tog hans plats och spelade i sin tur; men hennes upproriska fingrar misstogo sig alltid på en av de ovannämnda tonerna.
— Det är obegripligt, utbrast hon med ett rent barnsligt tonfall, att jag icke skall kunna spela de där takterna! Vill ni tro, att jag ibland sitter och håller på med dem ända till klockan tu på morgonen!
