Denna öppenhjärtighet, som närmade sig en bikt, denna plågsamma tillvaro, som jag skymtade under den gyllene slöja, som höljde den, och vars verklighet den stackars flickan sökte undfly i utsvävningar, rus och sömnlöshet, allt detta gjorde ett så starkt intryck på mig, att jag icke fann ett enda ord.
— Seså, vi prata idel barnsligheter, fortsatte Marguerite. Bjud mig armen, och låt oss gå ut i matsalen igen. Man bör icke få reda på orsaken till vår frånvaro.
— Gå ni in, om ni vill, men jag ber om tillåtelse att få stanna här.
— Varför det?
— Därför att er munterhet plågar mig allt för mycket.
— Nå, jag skall vara ledsen i stället.
— Hör nu, Marguerite, låt mig säga er något, som man nog ofta sagt er, och som ni är så van att höra, att ni kanske icke sätter tro till det, men som icke dess mindre är sant, och som jag aldrig mera skall upprepa tör er.
— Och det är?… frågade hon med samma leende, som en ung mor tar på sig för att lyssna till sitt barns oförståndiga prat.
— Det är, att från det jag första gången såg er, har ni, utan att jag vet hur eller varför, intagit en plats i mitt liv, det är, att hur mycket jag än försökt förjaga er bild ur mina tankar, har den likväl ständigt trängt sig på mig, det är, att sedan jag i dag träffat er efter att icke ha sett er på två år, ni fått en ännu större makt över mitt hjärta och sinne, det är slutligen, att nu när ni tagit emot mig, när jag känner er, när jag kommit underfund med allt det sällsamma hos er, nu har ni blivit mig oundgänglig, och jag blir tokig, om ni icke älskar mig — ja, till och med om ni icke vill, att jag skall älska er!
