§. 112 betyder göras till föremål för en ”konglig proposition”, får man icke blott en tillfredsställande förklaring af allt, som eljest måste synas besynnerligt eller bristfälligt i Grundlovens stadganden rörande ändringar deri; utan ock af det för Sverdrupska partiet förargliga förhållandet, att Storthinget år 1824, tio år efter Grundlovens antagande, såsom sin mening uttalade, att konungen, ”i följd af sakens natur”, hade absolut veto, hvad grundlagsfrågor anginge; samt att det först var, sedan deras röster, som varit med om Grundlovens stiftande, helt och hållet förstummats inom storthingssalen, som den meningen kunde göra sig gällande, annat än hos nybörjande, nyhetsökande unga rättslärda (såsom nu hos en ung svensk sådan), att kungen icke hade absolut rätt att hindra ändringar i grundlagen, utan endast ett ”suspensivt veto”, likasom i fråga om stiftande af lagar i vanlig och egentlig mening.
Den storthingets äldre ”praxis” vid behandlingen af hittills förekommande grundlagsfrågor, som herr Nils Höjer så skarpt klandrat och ansett vara rent af grundlagsvidrig, blir, enligt vår uppfattning, både helt naturlig och i fullständigaste enlighet med Norska Constitutionens i §. 112 uttalade grundprinciper.
Äfven den åsigt, hvarom på sista tiden alla verkligt sakkunniga, särskildt prof. H. L. Rydin i sin förträffliga bok om ”Unionen”, enhälligt, om ock på något olika skäl, förenat sig, eller, att Norges Konge i
