grundlagsfrågor äger ett absolut, icke suspensivt, veto, vinner också ett, visserligen föga behöfligt, men fullständigt afgörande, stöd i den här framställda uppfattningen af §. 112, ehuru den samma, i första hugget, måhända kan synas strida deremot, då uteslutande propositions-rätt visserligen gäller än mera än absolut veto, men icke kan anses dermed identisk.
Anmärkas måste nämligen, att om äfven grundlagen, enligt §. 112, fordrar, att grundlagsändring skall föreslås af regeringen, för att på laglig väg, i följd af Storthingets eniga beslut, ”finde Sted”; så kan det icke förmenas, och lärer icke ha förmenats enskild storthingsledamot att inom Odelsthinget väcka förslag, äfven de mest vidtgående, om ändringar i ”Grundloven”, hvilka då måste behandlas efter i §. 76 fastställd arbetsordning, af Odelsthing och Lagthing, samt eventuelt af samladt Storthing, med pluralitet af 2⁄3 bland närvarande medlemmar; men, äfven om ändringsförslaget sålunda af Storthinget godkännes, kan detta endast: antingen leda till en petition om framställande vid nästa Storthing, efter nytt val (enligt §. 112, sådan den nu lyder, sedan 24 April 1869), af dermed öfverensstämmande förslag till grundlagsändring (hvarpå regeringen icke kan vara förbunden att fästa något afseende); eller ock måste ett af Storthinget, visserligen icke i full enlighet med Grundlovens anda och grundprinciper, så fattadt beslut om ändring i Grundloven, höra till de, icke i
