10
”Kan och bör, äfven om Riksrätten
kommer till stånd och dess dom öfver
konungens trogna tjenare och ministrar blir
fällande, dessa gifva efter för det
öfvermägtiga och öfvermodiga oppositionsparti, hvars
ledare helt visst allra säkrast skulle göras
oskadliga såsom ministrar i de dömdas och
förkastades ställe?”
så måste härtill svaras ett bestämdt: nej!
Man vinner aldrig något, knappast, i det enskilda, för sig sjelf, bestämdt aldrig för det allmänna, för staten, genom eftergift, äfven den skenbart nödvändigaste, för orättmätiga och obefogade anspråk.
Vi ha ett varnande exempel härpå, i hvad som nu föregår och närmast förestår i vårt eget land.
Här har det, genom eftergifter från regeringens sida, för ett på grund af vår statsförfattning från början, åtminstone gentemot kungen och regeringen, mindre mäktigt parti, än det som nu gör den norska regeringen så mycket förtret, kommit derhän, att, om det icke, i enlighet med regeringens proposition, kommer att, såsom princip fastställas, att hvarje parti, som fått tillfällig öfvermakt, skall vara berättigadt att, i främsta rummet, på det allmännas bekostnad, och till tunga, kanske olidlig, för andra skattdragande, tillskansa sig allt hvad ”nås och klås kan”; och att, om vårt land ej skall för en oberäknelig framtid göras till ständig tummelplats för egennyttiga, hvarandra korsande parti-interessens
