Förord.
Då jag under Påskdagarnas ledighet, vid genomsökande, i helt annal ändamål, af en hög oordnade böcker, tillfälligtvis fick i min hand prof. Naumanns upplaga af Sveriges Grundlagar, som äfven innehåller Norges Grundlov, föll det mig plötsligt in, dertill troligen föranledd af det myckna som under näst föregående tiden talats och skrifvits om de norska stridigheterna rörande statsrådssakerna, att på stället ånyo se efter hvad den Norske Grundlov härom hade att säga. Vid öppnande af boken, på det ställe der §. 112 förekommer, fästade jag min blick vid ordet ”fremsættes”, som jag förut ofta läst utan att derpå lägga någon vigt, såsom det synes att alla andra gjort, och genast flög den tanken genom mitt hufvud: Häri ligger ju förklaringen till alltsammans!
Det är denna tanke, för tillfället undanskjuten för andra närmare liggande, som nu, närmare utvecklad till en tidningsartikel för dagen, såsom sådan mer än lofligt lång, här också i form af en ytterst liten „bokunge”, underställes mera aflägset boende, särskildt norska läsares, mer eller mindre välvilliga, granskning.
Skulle hvad jag härvid haft att säga, utan annat anspråk än det att, hvad sannt är och rätt, må såsom sådant erkännas, i någon mån bidraga till stadfästande och spridande af den uppfattning i fråga om Norske Kungens andel i Grundlovslagstiftning som redan gillats af alla sakkunniga och jag dermed kunde anses till en del ha betalat den tacksamhetsskuld, hvari jag sedan lång tid tillbaka stått äfven till åtskilliga ännu lefvande Norske män, för i rikt mått åtnjuten välvilja och vänskap, skulle jag ytterligare ha anledning att glädja mig öfver den plötsliga ingifvelse, hvilken under sakens närmare begrundande gifvit mig ett icke ringa nöje.
Den 12 April 1883.
