äfven om han tilltror sig i att i storthingssalen samla all makt, kan härvidlag ha företräde framför hvilken annan storthingsman som hälst.
Statsborgare, som ej äro storthingsmän, kan det här icke vara fråga om, lika litet som om ”Kongens” ministrar.
Således: mellan dessa tre står valet: Enskild storthingsledamot, Storthinget sjelf, eller Kongen.
Enskild storthingsman kan det ej vara. Hans rätt är, enligt Grundlovens §. 76, att ”foreslaa Lov” (göra förslag eller motion derom) på Odelsthinget; icke att ”fremsætte” något. Hade meningen varit att utsträcka motionsrätten äfven till Grundlovsändringar, skulle det i §. 112 helt enkelt ha hetat: skal Forandringen foreslaaes, etc.; icke såsom orden nu lyda: Forslaget derom fremsættes.
Storthinget kan icke häller ”fremsætte” något förslag ”paa et Storthing”, hvarken ordentligt eller icke-ordentligt.
Odelsthinget och Lagthinget antaga eller förkasta, enligt nämnda §. 76, de af Medlemmarna eller af ”Regieringen” (Kongen) gjorda lagförslagen och sammanträda, när de icke kunna bli eniga, till samladt Storthing, som slutligen förkastar förslaget eller ”med 2⁄3 af dets Stemmer” godkänner detsamma. Storthinget i sin helhet kan ock, enligt §. 77, sända sin ”Beslutning” genom en deputation till ”Kongen” eller ”den Norske Regiering”, med ”Anmodning om att
