ned mot havet. Oupphörligt träffade de på floder, som vattnade detta fruktbara vackra land, och vädret var under första hälften av dagen gott. Men så småningom började himlen se hotande ut, på samma gång som färden försvårades, därigenom att marken blev allt mera genomträngd av vatten. Atlantens närhet och den så gott som beständiga västanvinden gjorde alltid klimatet fuktigt, men detta kunde dock icke förklara de talrika träsk, man måste vada igenom.
En gång hade Robert ridit ett stycke före de andra men vände om i sporrsträck.
— Herr Paganel, herr Paganel! ropade han. Därborta är en skog av horn! Det ser ut, som om man sått dem. Och de växa som gräs.
— Du pratar, min gosse, sade geografen.
Men när de kommo till platsen, sågo de, att det var sant. Det var visserligen en kortvuxen skog, men den var tät och vidsträckt.
— Hornen äro över jorden men oxarna inunder, sade Thalcave.
En hel oxdrift hade här funnit döden i kärret, och det verkade som en hemsk varning på de resande. Indianen syntes också orolig, men han förklarade, att slätten dock alltid, till och med under regntiden, hade användbara vägar.
— Men händer det inte, att de många floderna svämma över? frågade geografen.
