en övergiven hydda, vars skydd de nu voro lyckliga att få njuta.
Tidigt på morgonen väcktes de av Thaouka, som genom gnäggningar och sparkningar mot hyddans vägg i Thalcaves ställe gav signal till uppbrott. De lydde honom genast, och då de skyndade ut, sågo de, att det var hög tid. R
egnet hade minskat, men i stället var marken full av stora vattensamlingar av okänt djup. De kastade sig upp på hästarna. Ingen minut var att förlora. Vart skulle de taga sin tillflykt, om översvämningen steg? Så långt blicken nådde, sågo de ingen fristad.
Vid tiotiden på morgonen blev Thaouka ytterligt orolig. Han vände sig oupphörligt om mot söder och gnäggade utdraget, och hans herre hade all möda att hindra honom från att rusa ifrån de andra och bort mot norr.
Man förstod, att han vädrade en fara, fastän man ännu icke såg, vari den bestod. Efter en stund hördes emellertid ett doft, avlägset brusande. Häftiga vindstötar medförande ett fint regn kommo söder ifrån. Därifrån kommo också otaliga förskräckta fågelskaror. Och snart hördes tusenstämmiga bölanden, bräkanden och gnäggningar. Kullkastande varandra störtade sig hjordar av oxar, får och hästar i vild flykt mot norr, och
