det var knappt man kunde urskilja deras kroppar i de vattenvirvlar, de rörde upp.
— Anda, anda![1] skrek Thalcave.
— Vad är det? frågade Paganel.
— Översvämningen!
Omkring femton kilometer söderut sågo de nu den stora störtfloden komma vältande med hastigheten av en kapplöpningshäst. Slätten förvandlades till en ocean. Det var tydligt, att Pampans stora floder hade stigit över sina bräddar och förenat sig till en enda flodbädd.
Hästarna, vadande i vattnet ända upp till bringan, började förlora fotfästet, och ångesten grep deras ryttare. De kände sig alla förlorade. Fem minuter senare simmade hästarna, och strömmen förde dem med sig med en svindlande fart. All räddning syntes omöjlig, då majoren utbrast:
— Ett träd!
Ett stycke längre åt norr höjde sig verkligen ett jättestort träd i ensamt majestät över slätten. Till varje pris måste de nå det. Floden förde dem också ditåt. Men i detta ögonblick märkte de, att hästarna tröttnade. Tom Austins häst uppgav en gnäggning och försvann. Men matrosen lösgjorde sig från stigbyglarna och simmade.
— Håll dig fast vid min sadel! ropade Glenarvan.
- ↑ Fort, fort!
