— Var lugn, herr Robert, sade Wilson, de rädda sig nog. Det är bara fråga om i fall det blir Thalcave, som räddar Thaouka, eller Thaouka, som räddar Thalcave.
— Och vi själva, sade Glenarvan, vad skola vi taga oss till?
— Reda vårt bo och leva som fåglarna, eftersom vi inte kunna leva som fiskarna, sade Paganel.
— Men vem skall mata oss?
— Jag, sade majoren, i det han sträckte fram sin våta men fulla läderväska. Här finns mat åt oss för två dagar.
Den lugne majoren hade i nödens stund tänkt på de kommande dagarna. Innan de började med frukosten måste de dock torka sina kläder. Men varifrån skulle de få eld?
— Ingenting är enklare, sade Paganel. Här i trädet finns en mängd torra grenar och mossa, och eftersom vårt fnöske är vått, tända vi eld med min kikar-lins till solglas.
Det dröjde icke länge, innan de verkligen gjort upp eld i en fördjupning av trädstammen. Och nu kunde de både torka sina kläder och steka de ägg, som Robert hittat i ett av de otaliga fågelbona. Frukosten avåts i gott humör, oaktat Glenarvan gjort märken i trädbarken och sett, att vattnet ännu icke sjunkit, ty man hade funnit, att stället, dit man kommit, icke var dåligt och kunde ge här-
