knappt hunno säga ett ord mellan knallarna, och de frågade sig hur detta skulle sluta. Ombun var det enda föremål, som reste sig över slätten, och blixten sökte ju de höga punkterna. Men om trädet blev träffat, hur skulle det då gå med dem?
Nu började likväl regnet att smattra. Kanske var det slutet på ovädret? Kanske skulle de slippa undan med att bli grundligt genomblöta?
De hoppades redan därpå, då en eldkula av en knytnäves storlek och omgiven av svart rök plötsligt slog ned på den översta trädgrenen, fräsande snurrade omkring några varv och sedan sprang sönder med ett bedövande brak. I detsamma utbrast Tom Austin:
— Trädet står i låga!
Förfärade flydde alla till den nedersta grenen, under det kronan knakande vred sig i de väldiga flammorna. Röken virvlade kvävande över dem, hettan nästan stekte dem, och elden närmade sig hotande.
— I vattnet! ropade Glenarvan.
Wilson, som var närmast lågorna, kastade sig först i, men utstötte ett rop av högsta ångest, och Austin hjälpte honom upp igen.
— Vad var det? frågade han.
— Krokodiler!
Och vid foten av trädet sågo de mycket riktigt gapen av dessa oerhörda vidunder öppna sig för
