de återvändande icke hade några främlingar med sig. Men han hade icke hjärta att nedslå den unga flickans förhoppningar. Hennes glädje hade blivit hans glädje och hennes sorg hans sorg, ty under den tid, de tillsammans tillbragt på Duncan, hade han fått henne mycket kär, något som varken undgått henne själv eller deras omgivning. Men oaktat han hyste ett visst hopp om att hans böjelse var besvarad, hade han ännu icke yttrat ett ord till henne om sina känslor, ty hans samvetsgrannhet bjöd honom att först invänta återfinnandet av hennes far för att även kunna vinna hans bevågenhet.
Det dröjde emellertid icke länge, innan Marys egna ögon sade henne, att hon glatt sig förgäves, och det var med tårskymd blick hon omfamnade Robert, då denne kommit upp på däcket.
Men hennes sorg och lady Helenas och John Mangles förstämning skingrades, då Glenarvan skyndade sig att berätta om den nya tolkningen av dokumentet. Och då han sedan med de livligaste färger skildrade Roberts bedrifter, svällde Marys systershjärta av stolthet och fröjd, lady Glenarvan omfamnade varmt den duktige gossen, och besättningen hurrade för honom. Han och Paganel, som visat en så stor skarpsinnighet och lärdom, blevo dagens hjältar. Och i synnerhet njöt Paganel av denna popularitet. Han flög
