tiler. En fruktansvärd stöt skakade hela jakten, och Wilson, som stod vid rodret, kastades omkull av en oväntad störtsjö. Duncan vände sig med vinden och drev för vågorna.
— Vad är det? skrek John Mangles, i det han rusade emot maskinisten, som hade sprungit upp på däck.
— Maskinen, maskinen! skrek denne.
Kaptenen störtade ned i maskinrummet, som var fyllt av vit ånga. Pistonerna stodo orörliga. Maskineriet hade stannat. Propellrarna voro sannolikt bräckta. Och för närvarande fanns det ingen möjlighet att tänka på reparation.
John Mangles gick upp igen och underrättade Glenarvan med några ord om förhållandet, i det han på samma gång bad honom att lämna däcket tillsammans med de övriga passagerarna. Sjöarna kunde när som helst sopa bort dem från kommandobryggan.
— Men kunna vi inte på något sätt vara till nytta? frågade lorden, protesterande mot uppmaningen att gå ned.
— Det finns omständigheter, mylord, svarade kaptenen med fast röst, under vilka jag är absolut herre ombord. Jag måste vara ensam med mitt folk. Gå nu ned! Jag vill det.
För att John Mangles skulle uttrycka sig på detta sätt, måste faran vara stor, och han blev också strax åtlydd.
