som övergick till orkan. Nära australiska kusten sprang det läck, och strax därpå spolades Ayrton över bord och kastades i land av vågorna. När han sedan kom till medvetande, befann han sig i händerna på de infödda, som släpade honom till det inre av landet. Hos dem hade han under nära två år uthärdat en svår fångenskap men slutligen fått tillfälle att rymma, länge försmäktande irrat omkring i ödemarken och slutligen haft den turen att komma hit till Paddy O'Moores farm, där han tillbringat två lyckliga månader.
— Och om Ayrton känt sig tillfreds här hos mig, sade irländaren, så har jag också varit nöjd med honom. Jag är glad, så länge jag får behålla honom.
Detta husbondens goda intyg tycktes väl knappast behövas. Ayrton hade ju givit en mängd faktiska bevis på sanningsenligheten av vad han sagt, och på alla frågor hade han svarat tillfredsställande. Men hur stort och allmänt förtroende han än tillvunnit sig, var det dock en, som ännu icke såg riktigt övertygad ut, nämligen den kritiske majoren.
— Så-å, ni var kvartermästare ombord på Britannia? sade han.
— Ja, svarade Ayrton utan att tveka.
Men som om han känt sig utsatt för ett visst misstroende, tillade han:
