till floden Wimerra. Dess klara vatten flöt mellan präktiga myrtenträd, där tusentals duvor, gulsparvar och lysande papegojor gungade på grenarna, ett par svarta svanor simmade från den ena stranden till den andra. Men hur skulle de själva komma över?
Floden var djup och bred. Och här fanns ingen färja, ingen bro.
Ayrton började söka efter ett vadställe, och en kilometer högre upp fann han också ett, som tycktes honom hjälpligt. Vattnet var där ingenstädes högre än en meter, och kärran kunde våga sig i utan alltför stor risk.
Lady Helena och Mary ville stiga ur, men Ayrton försäkrade dem, att det inte behövdes.
— Mina oxar ha säkra fötter, sade han, och jag åtar mig att hålla dem på rätt väg.
— Gott, Ayrton, sade Glenarvan, jag förlitar mig på er.
Ryttarna omringade den tunga kärran för att vid behov bispringa de däri sittande, och man begav sig beslutsamt ned i floden. Vid en dylik övergång är det brukligt att fästa tunnor kring åkdonet för att få det att hålla balansen, men som inga sådana funnos att tillgå, måste man här hjälpa sig utan. Allting gick också bra, ända tills man kom till mitten av Wimerra. Men då blev vattnet plötsligt djupare och steg över hjul-
