kärran var bräckt, och Glenarvans häst hade förlorat skorna på framfötterna.
Detta var skador som nödvändigt måste repareras med detsamma, och man betraktade rådlöst varandra, då Ayrton erbjöd sig att rida till stationen Black-Point och hämta en smed.
— Hur lång tid drar det? frågade Glenarvan.
— Femton timmar, svarade kvartermästaren.
Det var ett förargligt uppehåll. Men man måste finna sig däri. Och medan Ayrton red sin väg mot norr, slog man läger vid Wimerra.
Tidigt följande morgon var den påpasslige kvartermästaren redan tillbaka och hade med sig en karl, som sade sig vara smed i Black Point. Han såg stor och stark ut men hade en lömsk och rå uppsyn, som kom majoren att betrakta honom med misstroende.
— Förstår han sitt yrke? frågade han Ayrton.
— Vi få väl se. Jag känner honom inte mer än ni, svarade denne.
Det syntes likväl på arbetet, att mannen var hemma i sina stycken, och han förspillde icke tiden med onödigt prat. Då majoren observerade, att hans handleder voro uppsvullna och buro ringformiga, röda märken som efter illa läkta sår, frågade han honom, hur han ådragit sig dem, men fick icke ett ord till svar. Efter två timmar
