var vagnen emellertid lagad, och det återstod endast att sko lord Glenarvans häst.
Men det var ett par underliga hästskor smeden fört med sig. Majoren, som stått och synat dem, fäste Ayrtons uppmärksamhet på att de voro märkta med var sin klumpigt uthuggna väppling.
— Ja, sade kvartermästaren, det är Black-Points märke, som sätter folket i stånd att följa hästarnas spår, när de avlägsna sig för långt från stationen, och att inte blanda bort dem med andra.
Så fort skorna voro påsatta och smeden fått sin betalning, avlägsnade han sig utan att ha yttrat fyra ord, och de resande fortsatte genast sin färd. Landskapet växlade ofta utseende. An råkade man på en sträcka med kullar, än var marken vattenrik och uppfylld av träsk, än råkade man ut i en ödemark.
Men länge dröjde det icke, förrän man åter fick se nybyggen eller en och annan liten stad. Man märkte, att man nalkades guldlandet, där västerlandets folk samlat sig och inrättat sig efter sitt sinne.
En vacker dag hörde de till och med en lokomotivpipas gälla vissling, och en halvtimme därefter sågo de själva järnvägen, vilken skar deras väg vid Camden-Bridge, en bro som sträckte sig över floden Sutton. Där borta rådde en märkvärdig rörelse. Från alla håll sprungo skrikande människor mot järnvägsbron. Det såg ut, som om en allvarsam olycka inträffat.
