— Det ser ut som en dödens lund, sade Paganel.
Ayrton kunde också tala om för dem, att det var en av de få kyrkogårdar, tillhöriga de infödda, som ännu funnos kvar. Bortjagade av de vita kunna landets urinvånare icke vårda sina gravplatser, och dessa försvinna därför så småningom.
Plötsligt märkte Robert, som red först, en gestalt ligga utsträckt i gräset. Han hoppade av, och då de andra hunno upp honom, funno de honom nedlutad över en liten sovande inföding, en gosse om åtta år, klädd i europeiska kläder. Barnet hade ulligt hår nästan svart skinn, tillplattad näsa och tjocka läppar. Men det hade ett intelligent uttryck och hade säkert fått en god uppfostran.
— Stackars barn, sade lady Helena, han har kanske kommit hit långväga ifrån för att besöka någon släktings grav.
I detsamma vände den lille infödingen på sig utan att vakna och de kringstående läste då följande skrivelse på hans rygg:
“Toliné.
Skall till Echuca. Avgiften betald.”
— Det är just likt engelsmännen, utbrast Paganel. De frakta ett barn som ett paket.
Gossen vaknade nu och reste sig upp med ett skrämt uttryck men lugnade sig snart, då lady Helena vänligt tog honom vid handen.