hemort, hade han begivit sig av till fots och tagit vägen över kyrkogården för att uppsöka sina släktingars gravar.
Som dagen nu led mot sitt slut, och de resande i den vackra lunden funnit en passande lägerplats, beslöt man stanna, där man var. Tältet spändes upp, herr Olbinett gjorde i ordning en måltid och Toliné inbjöds att dela den med de andra. Han satt bredvid Robert, som icke en sekund släppt honom ifrån sig, och som fyllde hans tallrik med de bästa bitarna.
— Och, när du nu besökt dina föräldrar, återvänder du då till missionärerna? frågade lady Helena.
— Ja, sade Toliné, jag vill lära mig allt, vad jag kan få lära. Jag skall bli missionär, och sedan far jag hem igen för att rycka mina bröder ur deras okunnighet och lära dem känna och älska Gud.
Hittills hade den lille infödingen icke behagat Paganel. Denne hade icke kommit till Australien för att studera vildarna i europeiska kläder. Han ville helst icke se dem klädda i något annat än sin tatuering. Men den lille åttaåringen talade med en sådan hänförelse, att han började väcka hans intresse.
— Nå, vad får ni lära er i skolan mer än kristendom? frågade han.
— Matematik och geografi. Jag har nyss fått
