sin fångenskap lärt sig deras språk, tillropade dem några lugnande ord, som kommo dem att stanna, och deras rädsla förbyttes i nyfikenhet. De sågo emellertid så eländiga och utmärglade ut, att lady Glenarvan av medlidande lät Olbinett bjuda dem på torrt kött och skorpor. Och som artig kavaljer vände han sig först till kvinnorna.
Men dessa veko förskrämda tillbaka. De voro ingenting annat än sina mäns husdjur och slavar. De förrättade alla arbeten, buro alla bördor, jagade och fiskade, och de skulle visst icke vågat äta något, som deras herrar själva kunde velat ha. Männen kastade sig också strax över maten som över ett rov och slukade alltsammans inom några sekunder.
Mary Grants ögon fylldes med tårar, då hon tänkte på att hennes far kanske befann sig i händerna på en sådan uthungrad, förvildad hop varelser, mera lika djur än människor. Vilka lidanden han då måste utstå!
— Är det hos en dylik stam ni varit fången, Ayrton, frågade John Mangles, som gissade hennes tankar.
— Ja, alla australnegrer inne i landet likna varann, svarade han. Och trevligt var det inte att vara hos dem. Men hjälper man dem i deras strider och visar sig nyttig på ett och annat sätt, så intar man en aktad ställning ibland dem, fastän
