Mot aftonens lopp hade man, trots den eländiga marken likväl nått alpkedjans topp, och alla gladde sig åt att svårigheterna i det närmaste voro över, ty nedstigningen såg ut att vara betydligt lättare. Och inom några dagar skulle de vara vid Twofold-viken, vilken de nu insett vara det enda ställe, varifrån något spår efter kapten Grant kunde sökas.
Ayrton började också ånyo med sina yrkanden på att bud skulle sändas till Duncan om att möta dem. Men majoren satte sig däremot. Ayrton, vilken var den ende, som kände vägarna, kunde man icke skicka, sade han, ty Ayrton var även den ende, som kunde visa dem till platsen för Britannias skeppsbrott. Och kvartermästaren måste finna sig i, att man icke följde hans upprepade råd. Men han gjorde det med en butterhet, som majoren noga lade märke till.
Vid middagstiden dagen därpå färdades de genom en underbar skog av tio meter höga ormbunkar. Ryttarna behövde icke ens böja huvudena under de väldiga bladen, och Paganel utbröt i hänryckta lovtal över det vackra sceneriet, då han i detsamma vacklade till och störtade till marken tillsammans med sin häst.
— Paganel, Paganel, hur är det med er? frågade Glenarvan, som förskräckt skyndade fram, i tanke att geografen fått ett svindelanfall på grund av hettan.
