— Ingenting farligt med mig, menade Paganel. Det är bara det, att jag inte har någon häst mera.
Hästen var verkligen död, och på ett lika plötsligt och oförklarligt sätt som Mulradys. Kunde djuren blivit offer för en epidemi? I så fall hade man all anledning till oro, ty här i ödemarken kunde ju inga nya hästar anskaffas.
Och sannerligen tycktes det icke bekräfta sig, att man hade att göra med en epidemi, ty innan dagen var till ända, hade även Wilsons häst stupat, och vad som var ännu värre, också en av oxarna hade rönt samma öde. Ställningen blev allvarsam, ty om ryttarna i värsta fall kunde gå till fots, så kunde de dock icke släpa oxvagnen med sig.
Natten och större delen av följande dag förflöto emellertid utan någon ny olyckshändelse, och man hoppades redan att få slå läger vid stranden av Snowy, en stor flod, som rinner ut i stilla havet. Men just som de lämnade skogsgränsen, började marken bli dyig, och på en gång stod oxkärran stilla. De hade kört fast i gyttjan.
Hur mycket än Ayrton hojtade och stack oxarna med piken, förmådde de icke draga upp hjulen igen. Man måste slå läger, där man var och till morgondagen uppskjuta försöken att lösgöra vagnen. Ayrton befriade med möda oxarna ur gyttjan, tjudrade dem tillsammans med hästarna och tillät ingen att hjälpa sig med att sörja för deras nattfoder.
