mare iakttagelser. Vad han sett var människor, som sökte efter friska spår. Men vad ville de? Det var det, han måste veta.
Och utan att tveka eller väcka sina reskamrater kröp han genom det höga gräset som en vilde på prärierna.
Efter en orolig natt stego de resande tidigt upp. Det gällde att så fort som möjligt få upp vagnen ur gyttjan och komma över Snowy, som hotade att betydligt svälla upp av det våldsamma regn, som fallit under natten och ännu fortfor att hälla ned. De åtta männen lyckades dock icke rubba kärran ur den sega leran, ehuru de togo i av alla krafter. Och Glenarvan, John Mangles, Ayrton och de två matroserna gingo därför att hämta hästarna och oxarna för att med deras hjälp draga upp vagnen.
Då de kommit till stället, där djuren blivit tjudrade, syntes dessa emellertid icke till. Och Ayrton föreföll mycket förvånad. Han uppgav sitt vanliga hojtande lockelserop men fick varken någon gnäggning eller något bölande till svar. Ännu en timme fortsatte de sitt sökande, och slutligen hörde de på något avstånd en gnäggning, åtföljd av ett bölande.
— Där äro de, utbrast John Mangles.
Men då de hunnit fram till platsen, varifrån djurlätena hördes, stodo de slagna av bestörtning.
