ha dödat våra hästar och oxar? Ayrton bör väl ha samma intressen som vi.
— Ja, du har rätt Edward, sade lady Helena, och Ayrton har alltid visat oss prov på tillgivenhet.
— Men majoren brukar ha skäl för vad han säger, anmärkte John Mangles.
— Kanske han tror, att Ayrton står i förbund med straffångarna? utropade Paganel oförsiktigt.
— Vilka straffångar? frågade Mary.
— Herr Paganel skämtar, skyndade sig John Mangles att säga.
Och Paganel, som nu insåg, att han pratat bredvid munnen, sökte helt skamsen reparera sitt fel.
— Ja visst, sade han, här finns ju inga straffångar. Och skulle det finnas några, så gör klimatet dem strax till hyggligt folk. Men majoren, som är så misstrogen, vill .inte tro det. Han ser straffångar överallt, kanske till och med i Ayrton.
Det var en tämligen sökt förklaring, och den stackars geografen såg, att både lady Helena och Mary fått sina misstankar väckta. Men för att icke göra honom ytterligare förvirrad avhöllo de sig från att fråga vidare.
Hästen och oxen voro nu förspända, och alla männen hjälpte dem i deras försök att draga loss kärran. Men den stod, där den stod. Och man måste uppge alla förhoppningar om att befria den ur gyttjan.
