att vilja skicka Duncan till Twofoldviken och genom de oförklarliga olyckorna med hästarna och oxarna. Då han så kvällen förut upptäckte de smygande männen i skogen, smög han sig själv efter dem och lyssnade på deras samtal. “Det är de”, sade en av dem, i det han undersökte spåren efter hästarna, “där ha vi väpplingen, som vi följt sedan Wimerra. Alla de andra hästarna äro dödade.„ — “Ja giftet finns lyckligtvis till hands över allt”, sade en annan, i vilken han igenkände hovslagaren från Wimerra. “En fiffig karl den där Ayrton-Ben Joyce, med sitt påhitt om skeppsbrottet vid Twofoldviken.”
Mera hade majoren icke hört, ty banditerna hade avlägsnat sig för hastigt, för att han skulle kunnat följa dem. Men det var nog. De visste nu alla, vilken skurk de haft att göra med, och hur han bedragit dem.
— Den där uslingen skulle således aldrig ha varit kvartermästare på Britannia, sade Glenarvan.
— Jo, det är otvivelaktigt, att han varit det, svarade majoren. Men det hindrar icke, att han sedermera blivit Ben Joyce. Troligtvis planlade han ett attentat mot irländaren, när vi träffade honom på farmen, men övergav det, i tanke att vi voro ett bättre byte. Han har förgiftat våra hästar och oxar och kört fast vagnen i moraset för att fånga oss men blev avslöjad något för tidigt.
Under det de andra ännu diskuterade det
