Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/183

Den här sidan har korrekturlästs
179
KAPTEN GRANTS BARN.

stackare. Det skulle icke förvåna mig, om de väntade till natten för att göra sin gärning i mörkret.

John Mangles, majoren och Paganel, som varit och undersökt floden, kommo nu tillbaka med den ledsamma underrättelsen, att vattnet var ännu mera forsande än förut. Även om de lyckades timra en flotte, så vore det ett vågspel att sätta ut den.

— Men något måste göras, sade John Mangles. Den plan, vi hade i sinnet före Ayrtons förräderi, får lov att utföras till vad pris som helst. Vi ha ännu en häst kvar. Jag ber er, mylord, låt mig ge mig av!

Glenarvan gjorde invändningar. Utom alla andra faror kunde man vänta, att Ben Joyces band skulle lura på budbäraren. Dock insåg snart både lorden och de andra, att de icke hade något val.

— Jag har blott en anmärkning att göra, sade Paganel. John Mangles är Duncans kapten. Han kan icke undvaras. Det är jag, som skall rida med budet.

— Varför just ni, Paganel? Varför inte lika gärna jag? frågade majoren.

— Och vi äro ju här! utbrusto Mulrady och Wilson.

— Mina vänner, sade Glenarvan, om någon av oss skall rida till Melbourne, så låt oss draga lott…

Detta voro alla överens om, ehuru de försökte få Glenarvan att ställa sig utom lottdragningen.