— Nå, Paganel, skola vi fortsätta? frågade Glenarvan.
— Å! utbrast geografen med ett skrik.
— Vad är det åt er? sporde majoren.
— Ingenting, ingenting, svarade Paganel, men upprepade helt tyst: “aland! aland! aland!”
Han hade sprungit upp, gripit tag i tidningen och skakade den, medan han tycktes göra våldsamma ansträngningar för att tillbakahålla ord, som ville fram över hans läppar. Det såg ut, som om han plötsligt blivit tokig, och de kringstående betraktade honom utan att begripa det ringaste.
Så småningom lugnade han sig dock. Glädjen, som lyst ur hans ögon, slocknade. Han satte sig ned och bad Glenarvan fortsätta sin diktamen.
— Och föras till trettiosjunde breddgraden vid östra kusten av Australien, vidtog lorden:
— Australien, upprepade Paganel. Ja, ja, Australien …
Brevet blev äntligen avslutat, och Glenarvan skrev under sitt namn, varefter Paganel med handen darrande av sinnesrörelse kuverterade skrivelsen och adresserade den till Tom Austin. Men när detta väl var gjort, lämnade han kärran, spatserade gestikulerande omkring och mumlade oupphörligt de obegripliga orden: “Aland! Aland! Zeeland!”
Vid åttatiden på kvällen, då det blivit mörkt, var det tid för Mulrady att begiva sig av. Hästens
