— Vad tjänar det nu till? sade han. Det är för sent att rädda den olyckliga besättningen.
John Mangles och Paganel försökte trösta honom. Det var ju möjligt, att Duncans reparation ännu icke var fullbordad, eller att något annat uppskov inträffat. I alla händelser måste man ju göra, vad göras kunde.
Mulrady hade under väntetiden hunnit så långt på bättringsvägen, att han kunde bäras på en bår, flätad av trädgrenar, och denna ställdes först på flotten. Därefter inskeppade sig de resande, var och en medtagande ett så stort förråd av livsmedel som han förmådde bära.
John Mangles stötte ifrån, och flotten fördes bort av det virvlande vattnet, som i ett tag översvämmade den och bortryckte största delen av de medförda förråden. De ombordvarande lyckades dock klamra sig fast och även fasthålla Mulradys bår. Då de kommit förbi de vildaste strömvirvlarna, kunde årorna brukas, och efter en halvtimmes färd hade de äntligen nått den efterlängtade andra stranden.
Men nu började en mödosam vandring över sandiga ödeslätter, än i regn, än i brännande solhetta. Och männen turade om att bära Mulradys bår. Nattskydd var icke att tänka på. Man måste sova på marken i sina våta kläder. Och sedan maten den första kvällen tagit slut, fick man svälta, om icke en lycklig slump erbjöd något att äta. En
