ha någon betydelse för deras sökande efter kapten Grant, och han talade på intet vis enträget för sitt förslag.
Det oaktat vann det likväl bifall, och John Mangles gick ner till Macquarie för att med dess kapten eller rättare “skeppare” göra upp villkoren för överresan.
Denne var en riktig “grovhuggare”, en rå och tvär karl med ett rött ansikte, som tydde på böjelse för starka drycker, och pipsnuggan hängde ständig i munnen. Det var som på gunst och nåd, de resande skulle få följa med. Ingen hytt ville han avstå åt dem. De fingo logera bäst de kunde i ruffen. Och mat fingo de hålla sig själva. Men betalt ville han ha. Icke mindre än nio hundra kronor skulle de ge honom. Annars fick det vara.
Det lät icke inbjudande. Men överresan skulle ju icke vara längre än några dagar, och så bestämde man sig för saken.
Innan man gick ombord, företogo emellertid Glenarvan och John Mangles en undersökning av stranden kring Twofoldviken. Hela eftermiddagen redo de omkring för att söka efter spår av Brittannia, som oavsett Ben Joyce's lögner ju verkligen kunde ha förlist här. Och kanske även Duncan kunde ha lämnat bevis på att den varit vid kusten. Ingen spillra, inga vrakdelar,
