ingen planka kunde likväl upptäckas. Men på ett ställe i sanden fann John Mangles lämningar efter en lägereld. Och då Glenarvan böjde sig ned för att syna en trasa, som låg där bredvid, såg han, att den bar ett nummer och ett märke, som hänvisade till straffanstalten i Perth.
Det var blott alltför tydligt, att det var Ayrtons medbrottslingar, som kamperat här. Duncans besättning hade aldrig kommit i land. Ben Joyce hade fört jakten till detta avlägsna ställe, där ingen observerat den ifrån Eden. På ett eller annat sätt hade han lyckats få banditerna ombord. Och så hade dådet fullbordats.
Det var ingen glad nyhet, de hade att medföra till de väntande på hotellet, och aftonen förflöt under allmän nedslagenhet. Men Paganel såg icke endast nedslagen ut. Hans ansikte hade ett underligt uttryck mitt emellan glädje och förtvivlan; och John Mangles, som iakttagit honom, kunde icke låta bli att draga honom avsides och fråga, vad han hade på hjärtat, ty en hemlighet tryckte honom, det såg han. Hade han fått något nytt uppslag angående dokumentet? Hoppades han på Nya-Zeeland?
— Ack, min vän, svarade Paganel, jag kan inte behärska mig. Det, jag går och bär på, är starkare än jag. Men jag kan heller inte säga er, vad det är. Från Nya-Zeeland kommer man
