Då den äntligen grydde, kom den med en frisk bris, och flotten gick åter framåt. Men vid niotiden, då de befunno sig tre kabelländer från den klippiga stranden, stannade flotten på sandrevlarna och rörde sig icke vidare ur fläcken. Det var ingen annan råd än att vada i land.
Männen buro matvarorna och de bägge damerna, och slutligen satte man sina fötter på den jord, där sådana skräckinjagande faror väntade dem.
ADERTONDE KAPITLET.
Människoätarna.
Förbi av ansträngningar släpade de sig norrut längs stranden under ett häftigt regn, då Mulrady lyckligtvis upptäckte en grotta i berget. Där fingo de välbehövligt skydd både under den återstående dagen och följande natt, kunde torka sina kläder och stärka sig med mat och dryck. Och nästa morgon anträdde de med förnyade krafter fotvandringen mot Auckland.
Paganel, som hade en utmärkt karta, var som vanligt vägvisare och efter hans råd drogo de sig så småningom inåt landet för att uppsöka det ställe, där floderna Waipa och Waikato flyta tillsammans, och varifrån man lättare kunde komma in på engelskt område.
