Den största försiktighet blev emellertid iakttagen. Man gick med laddade bössor, skildes aldrig mer än några steg ifrån varandra och gjorde icke upp någon lägereld om nätterna för att icke ådraga sig infödingarnas uppmärksamhet. Och endast ett par tre gånger vågade Robert och Paganel, expeditionens jägare, att skjuta några beckasiner och morkullor eller genomsöka de höga ormbunkarna för att leta efter någon “kiwis”, en besynnerlig nya-zeeländsk hönsfågel utan vingar och stjärt och med fyra stora tår på fötterna.
Ingenstädes sågo de likväl till spår efter infödingarna, och då dag efter dag förflöt utan äventyr, blevo de modigare. De hunno till Waipa utan att ens ha sett en upptrampad stig, och en kväll i skymningen anlände de till denna flods sammanflöde med Waikato. Det var dock så skumt och dimmigt, att de icke kunde se den sistnämnda. Men de hörde bruset av virvlarna, som uppstodo, då floderna blandade sina vattenmassor. Och hoppfulla lade sig de resande till vila, glädjande sig åt den vackra syn, som skulle erbjudas dem nästa morgon, och att farorna och vedermödorna nu i det närmaste voro över. Ty härifrån var det endast två eller tre dagsmarscher till huvudstaden, och mötte de diligensen, kunde de vara där på åtta timmar.
⁎
