den en vanlig maoriman har rättighet att bära. Hans dräkt bestod av en blodig mantel, flätad av gräs och garnerad med hundskinn. I hans uttänjda örsnibbar hängde örhängen av gröna stenar, och på hans breda bröst skramlade ett halsband av ett annat slags stenar. Bredvid honom låg en bössa av engelsk tillverkning och en tveeggad yxa.
Nio krigare, blödande ur färska sår och välbeväpnade som han, sutto omkring honom, och tre hundar med vild uppsyn lågo vid hans fötter.
Uppfångande några engelska ord, varmed infödingarna då och då blandade sitt tal, kunde de resande förstå, att den lilla krigartruppen just hade dragit sig tillbaka från en sammandrabbning med engelsmännen. Hövdingen, som kallades “Kai-Kou-mou”, vilket betyder “han som äter sina fienders lemmar”, hade förlorat sitt bästa folk i striden och var nu på väg till sin hembygd för att skaffa sig förstärkning. Han var en grym och mäktig man. Guvernören över Nya-Zeeland hade satt ett pris på hans huvud, och fångarna förstodo, att av honom var ingen barmhärtighet att vänta.
Men hur hopplös deras belägenhet än var, läto de icke märka sin förtvivlan. Lord Glenarvan mötte fast och stolt infödingarnas blickar. Han visste, att det var enda sättet att undgå misshandel, ty ingenting utom mod och självbehärskning kunde inge dessa vildar någon respekt.
