tare talrikare. Den ena krigarekanoten efter den andra dök fram vid stränderna och sällade sig till deras följe, och alla dessa infödingar tycktes förbittrade vända hemåt efter lidna nederlag.
På tredje dagen blev flodens vatten oroligt och fullt av virvlar. Stränderna utgjordes av en röd gyttja, som utsände en svavelaktig lukt, och en mängd varma källor sprungo överallt upp ur jorden. Här och där reste sig en krater från klippgrunden och utsläppte gaser ur den vulkaniska marken. Hela luften var full av vita och gula ångor, vilka lågo som ett valv över båtarna.
Men vid middagstiden dagen därpå blev luften åter klar. Waikato vidgade ut sig till sjön Taupo, och kanoterna lade i land nedanför ett slags högt liggande fäste, inhägnat av två pålrader. Fångarna fördes dit upp över stora fält av “formium”, infödingarnas nyttigaste växt, som ger dem både föda, kläder och andra förnödenheter. Av dess blommor bereda de honung, av dess stjälkar fläta de mantlar, mattor, rep m. m. Men då europeerna kommo till den andra pålraden, vände de bort sina huvuden med avsky och förfäran, ty pålarna voro prydda med grinande människohuvuden, vilka tillhört hövdingar, som fallit i strid med maorierna.
På platån innanför låg Kai-Koumous oansenliga hydda, omgiven av flera andra ännu oansenligare, och framför dem sträckte sig en stor naken slätt,
