Så fort de blivit ensamma, klev Robert upp på Wilsons axlar för att genom en springa mellan taket och väggen se, vad som försiggick därutanför. Och allt vad han såg, berättade han för de andra.
Nu samlades infödingarna kring Kai-Koumou. Nu talade han till dem. Nu tjöto och svängde de med armarna. Nu talade Kai-Koumou igen. De andra lugnade sig och lyssnade till honom.
— Troligtvis föreslår Kai-Koumou dem att utväxla oss mot deras tillfångatagna hövdingar, sade majoren. Bara de nu gå in på det?
— Ja, sade Robert, de böja på huvudet. De skingra sig och gå in i sina hyddor. Det är bara Kai-Koumou, hans krigare och en av de andra hövdingarna, som de kallade Kara-Tété, som stanna kvar … Å, nu kommer en av infödingarna hit, kanske för att hämta oss! …
Robert hoppade ned. Och lady Helena grep hastigt sin mans arm.
— Edvard, sade hon med fast stämma, varken Mary eller jag får falla levande i vildarnas händer.
Och i detsamma räckte hon Glenarvan en laddad revolver.
— Ett vapen, utbrast denne med lysande ögon.
— Ja, sade hon. Maorierna visiterade inte oss.
