kvinnor. Men revolvern är för oss, Edvard, inte för dem.
Vapnet försvann innanför Glenarvans rock, och i samma ögonblick syntes i dörröppningen en inföding, som tecknade åt fångarna att följa sig. Dessa lydde och stodo strax därpå framför Kai-Koumou och Kara-Tété, ett namn, som på deras språk betyder “Den vredgade”. Den senares tatuering angav, att han hade lika hög rang som Kai-Koumou. Och det syntes på de båda männen, att de voro rivaler om makten inom stammen.
— Du är engelsman? frågade Kai-Koumou Glenarvan.
— Ja, liksom mina kamrater, svarade lorden. Men vi ha inte tagit någon del i kriget. Vi äro resande skeppsbrutna …
— Det är detsamma. Alla engelsmän äro våra fiender, avbröt Kara-Tété brutalt.
Och vid tanken på de lidna nederlagen förvreds även Kai-Koumous ansikte.
— Jag skulle ha velat rycka hjärtat ur bröstet på dig, sade han. Jag skulle ha velat se ditt och dina kamraters huvuden på pålarna här. Men vår store präst Tohonga har fallit i dina bröders händer, och vår gud befaller oss att köpa hans liv. Tror du, att engelsmännen vilja utbyta honom mot dig?
Glenarvan tvekade.
