En gång, då han talade med John Mangles om denna sak, drog likväl den unge kaptenen till hälften fram en dolk, som han hade gömd innanför rocken.
— Jag tog den från Kara-Tété i samma ögonblick han föll till marken för våra fötter, sade han.
Stående på varandras axlar spejade fångarna allt som oftast ut genom springan mellan taket och väggen. Men på slätten utanför var det tyst och tomt. De hade väntat, att man skulle göra förberedelser till den dödes begravning, som troligtvis skulle försiggå på samma gång som dödsstraffet över mördaren gick i fullbordan. Men man dröjde dag efter dag.
Maorierna tro nämligen, att en död människas själ kvardröjer tre dagar i hennes kropp, och låter den därför under denna tid vara i stillhet.
På tredje dagen öppnades emellertid all hyddorna, och maorierna, män, kvinnor och barn till ett antal av flera hundra rörde sig lugna och stumma på den öppna platsen.
Sist kom Kai-Koumou ut ur sin hydda, och omgiven av sina förnämsta krigare tog han plats på en jordkulle i mitten av inhägnaden. På ett tecken av honom närmade sig en krigare europeernas fängelse.
— Kom ihåg! sade lady Helena till sin man.
