stod på vakt vid dörren, för att vildarna icke skulle överraska dem.
Skrapandet på andra sidan hördes allt närmare, och snart blev det klart, att en eller flera människor höllo på att gräva en gång inåt hyddan. Var det vän eller fiende? Och vad kunde avsikten vara? Men vilken den än var, så fortsatte fångarna att gräva, så att fingrarna blödde. Jorden var lyckligtvis lös, och efter en halvtimmes arbete hade de gjort ett djupt hål.
Då drog majoren hastigt sin hand tillbaka. Den hade blivit sårad av en vass egg.
John Mangles parerade emellertid med sin dolk denna egg, som rörde sig under jorden och grep i detsamma tag i en hand, liten som ett barns eller en kvinnas, men en vit hand.
Varken från den ena eller andra sidan hade emellertid ett ord yttrats, förrän Glenarvan nu viskade:
— Är det Robert?
Hur tyst detta namn än utsagts, hade likväl Mary Grant hört det. Hon rusade fram, fattade den lilla jordiga handen och överhöljde den med kyssar.
— Du, Robert, — mumlade hon.
— Ja, lilla syster, det är jag, svarade Robert, som nu börjat arbeta sig fram ur jorden. Jag har kommit för att rädda er alla. Men tyst, tyst ..!
