ty det var icke blott huld och skydd som Kara-Tétés grav hade att erbjuda, utan också mat och dryck och kläder.
Och Paganel skakade sin präktiga, varma mantel, som han valt ut åt sig bland dräkterna kring graven och pekade på de krukor med vatten och korgar med ätliga ormbunkar, potatis, frukter och gröna gummikakor, som stodo uppradade innanför pålstängslet. Här fanns mat åt dem allesammans för minst fjorton dagar.
Olbinett, som strax tog matvarorna i betraktande, fick dock en bekymrad min. Hur skulle man kunna tillaga rotfrukterna, när det icke fanns något bränsle.
— Ingenting är enklare, svarade Paganel. Det är bara att sticka ned dem i jorden. Vi befinna oss på ett av de vulkaniska berg, varpå den här trakten är så rik. Jag tror, att en termometer skulle visa sextio eller sextiofem grader, om man körde ned den ett stycke i marken.
Rådet befanns värt att följas, och Olbinett började genast gräva en grop, men for snart förskräckt tillbaka. En stråle av vattenånga hade rusat emot honom och steg väsande upp i luften.
— Å, utbrast Paganel, i det han lade armarna i kors över bröstet. Det vore ett sätt! Det vore kanske ett sätt!
— Vad menar ni? frågade Glenarvan.
