ånga och lava? Men Paganel hade övervägt risken och beslutat att handla försiktigt.
Himlen tycktes för övrigt gynna deras förehavande, ty framåt aftonen betäckte den sig med moln, blixtar ljungade, och åskan mullrade. Det var, som om den hämnande maoriguden lät förnimma sitt annalkande. Då det blivit så mörkt, att vildarna icke kunde se människorna uppe på berget, började dessa sitt arbete. Och stället för kratern valdes ett gott stycke nedanför Kara-Tétés grav. Det var viktigt, att denna skulle bli oberörd, ty om den förstördes, vore bergets “tabu” därmed upphäft. Paganel hade upptäckt ett stenblock, kring vilket underjordiska ångor oupphörligt trängde fram, och kunde man skjuta detta block ur sin håla, skulle säkert de mäktiga, innestängda krafterna bli fria. Med pålar uppryckta från inhägnaden, började nu Glenarvan, Paganel, Mac Nabbs, Robert, Olbinett och de två matroserna att söka upplyfta stenen. Den rörde sig också snart. Ångor frustade fram ur jordsprickorna. Ett dovt mullrande hördes under deras fötter. Och på en gång gav blocket vika och rullade nedför sluttningen. Det var med knapp nöd, de arbetande hunno springa tillbaka och rädda sig inom pålstängslet innan en tjock eldpelare höjde sig mot himlen och hela kaskader med lava och kokande vatten sprutade upp för att sedan
