till något resultat, sade lady Helena. Vi måste ha tålamod. Och medan vi invänta min mans återkomst, hoppas jag att ni vill stanna här hos mig på Malcolm-Castle.
De båda barnen visste först icke, hur de skulle kunna taga emot så mycken godhet, men den erbjöds dem med så stor älskvärdhet och en sådan deltagande ömhet, att det skulle varit ovänligt att neka.
Sålunda läto de sig övertalas att stanna, och snart kände de sig icke längre som främlingar för lady Helena utan berättade henne otvunget hela sin historia.
Mary och Robert Grant hade förlorat sin mor vid Roberts födelse och hade därefter under sin fars långresor anförtrotts i en kvinnlig släktings vård. De hade fått en god uppfostran, ty kapten Grant hade ägt en icke obetydlig förmögenhet, som han dock nedlagt i det fartyg, varmed han for ut att söka efter ett land, som han drömde om att kunna göra till ett nytt, lyckligt Skottland. Det var året 1861 han gav sig ut på denna resa, och ända till i maj 1862 fingo de underrättelser ifrån honom. Men efter hans avresa från Callao hade de varken haft brev eller på annat sätt hört något om honom. Vid denna tid hände dem också den olyckan, att deras kvinnliga släkting, som varit dem i mors ställe, dog, och de stodo alldeles
