De beredde sig på en tio dagars vandring, om allt gick väl. Och de första dagarna mötte dem heller inga svårigheter. Trakten, som bestod av buskbeväxta slätter, var lätt att genomströva, och av vildar syntes icke ett spår. Men längre fram blev marken oländigare. De måste taga sig fram genom bergstrakter och urskogar av jättelika cypresser, mellan vilka sega lianer spänt sina spärrande nät. Och därtill kom, att det villebråd, de hoppats kunna skjuta, nästan saknades. Endast då och då lyckades de komma över ett par “kiwis”, som slukades med glupskhet, ty matförrådet var nära att taga slut, och de märkte, att vandringen skulle taga betydligt längre tid, än de beräknat.
Den trettonde och fjortonde dagen voro de så utmattade, att de håglöst släpade sig fram utan att säga många ord åt varann. Var och en gick i sina egna dystra tankar. Glenarvan hade åter börjat grubbla på Duncan och dess mördade besättning. Mary och Robert tänkte på sin stackars far, vars namn de icke längre ville nämna högt, ty vad stod nu mera att göra för honom? Det var endast John Mangles, som allt som oftast talade om honom med Mary. Han sade henne, att han icke förlorat hoppet ännu, om också alla andra gjort det. Han var beredd, att närhelst en utväg yppade sig, börja forskningarna efter honom på nytt.
Och på detta sätt styrkte han den unga flickan
