fartyg aldrig seglade den förbi. Men den hade dock ett namn. Den hette Maria Terésia.
Ayrton blev underrättad om det val, man gjort, och gillade det, varpå Duncan satte direkt kurs på Maria Terésia. På eftermiddagen två dagar senare skönjdes också ön vid horisonten. Dess bergspetsar blevo allt tydligare, och vid femtiden tyckte man sig se en lätt rök uppstiga över den.
— Kan den vara vulkanisk? undrade Glenarvan. Och om den uppstått genom ett vulkanutbrott, kan man inte då frukta, att den också en vacker dag försviner under ett sådant?
Men Paganel lugnade honom. Man kände till öns existens sedan flera århundraden. Och det var en säkerhet för att den icke så hastigt skulle försvinna.
Nu blev det fråga om huruvida man samma dag skulle kunna landa. Men John Mangles motsatte sig det. Han vågade icke i skymningen föra in Duncan mot en strand, som han icke kände till. Man nalkades den sålunda helt sakta.
Vid niotiden lyste det upp en eld från en av de låga bergstopparna.
— Se, där ännu ett tecken på att ön är vulkanisk, sade Paganel.
Men i detsamma tändes även en eld nere vid stranden.
— Den är bebodd, utbrast Glenarvan. Men
