jag kan inte utlämna Ayrton åt en hop vildar. Jag har lovat honom livet, och jag vill hålla mitt löfte.
Man kom likväl överens om att vänta till dagen därpå för att kunna bilda sig ett riktigt omdöme om ön. Och Duncan skulle därför över natten dröja utanför dess kust.
Passagerarna drogo sig vid elvatiden tillbaka till sina hytter. Men strax därefter kommo två av dem åter upp på däck och ställde sig lutade över relingen att se ut över det mörka vattnet. Det var Mary och Robert. De kunde icke sova, ty de voro fyllda av alltför sorgsna tankar. De tänkte på sin stackars, älskade far, och att de nu skulle återvända hem utan honom. Men Robert ville dock icke tro på, att han var död.
— En sådan man som han, sade gossen, som har ett storverk att uträtta, dör inte utan att ha gjort det. Jag skall bli sjöman och skall snart fara ut igen och leta efter honom. Och John Mangles skall hjälpa mig. Det har han lovat.
Mary smålog vemodigt emot honom. Nog visste hon, att de båda skulle göra allt, vad de kunde. Men skulle de lyckas vinna målet, då nu så många krafter och så mycken ädel uppoffring misslyckats?
De stodo åter tysta, då det plötsligt tycktes dem, som träffades deras öra av en klagande,
