Det blev avtalat, att den förviste skulle få övertaga de skeppsbrutnas hus, boskap och redskap. Och ännu en gång begåvo sig de senare till den bostad, som under två och ett halft år varit deras hem, för att medtaga, vad de ville behålla av sina tillhörigheter. Då de sedan gått ombord på Duncan, blev Ayrton utförd ur sin hytt.
På hans sträva ansikte märktes knappt någon överraskning, när han fick se sin forne kapten. Men han hälsade hövligt, sade sig vara glad att se honom frisk och kry och förklarade sig vara belåten att få ärva hans hus och nyodlingar.
Lugn och rak steg han i båten tillsammans med matroserna, som landsatte honom på ön. Och då dessa kommit tillbaka och jakten ångade bort, stod han med blottat huvud och såg efter den, så länge de ombordvarande kunde skönja honom.
— Är det verkligen nödvändigt att överge honom så här? frågade lady Helena med fuktiga ögon.
— Ja, sade lord Glenarvan. Det är försoningen för honom. Kanske ångrar och bättrar han sig i ensamheten. Han och Harry Grant ha nu avlöst varandra och kommit på sina rätta platser. Mänskligheten måste stöta bort sina fiender och med öppna armar taga emot dem, som äro henne till nytta, ära och glädje.
