— Ja. Och vad heter ni då?
— Olbinett.
— Gott, min vän Olbinett, hur dags äter man frukost här?
— Klockan nio, svarade Olbinett mekaniskt.
Passageraren i hytten numro 6 började leta i sina fickor efter sin klocka och hittade den i den tionde.
— Och nu är hon åtta, sade han. Men som jag intet har ätit något på trettiosex timmar, så blir det för långt att vänta. Var snäll och ge mig ett glas sherry och några skorpor så länge! Och var äro kaptenen och styrmannen? Sova de båda två? Det är då tur att vädret är så vackert, att båten kan gå för sig själv.
I det samma fick herr Olbinett syn på John Mangles, som var på väg in i däckssalongen.
— Där är kaptenen, sade han.
— Å, utbrast främlingen, i det han störtade emot kaptenen, jag är förtjust att få göra er bekantskap, kapten Burton.
John Mangles spärrade upp ögonen lika förbluffad över att se den främmande som att bli kallad för kapten Burton.
— Tillåt mig att trycka er hand! fortsatte emellertid den okände utan att ge kaptenen tid att svara. När jag kom ombord i förrgår afton, ville jag inte störa någon, men i dag hoppas
