Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/39

Den här sidan har korrekturlästs
35
KAPTEN GRANTS BARN.

— Här finns ingen kapten Burton, sade John Mangles.

— Ja, men Scotia …

— Det här fartyget är inte Scotia.

Paganels förvåning var obeskrivlig. Han såg från den ene till den andre av de kringstående, höjde på axlarna och smålog, medan han drog ned glasögonen, som han skjutit upp i pannan.

— Ett litet skämt, sade han.

Men i detsamma råkade hans blick falla på styrhjulet, som i upphöjda bokstäver bar dessa ord:

Duncan! Duncan! utbrast han med ett förtvivlans skri. Därpå störtade han hals över huvud ned i sin hytt.

Ingen av de kvarstående utom majoren kunde avhålla sig från att le. Till och med matroserna skrattade.

Att taga vilse på tåg, det kunde så vara, men att misstaga sig på en lustjakt och en ostindiefarare och ge sig av till Chile, när man vill till Indien, det var då höjden av tankspriddhet.